Mmm, sitter och surfar runt bland olika lägenheter i London. Drömmen, målet.
Londonkontot finns kvar med mina pengar, inte för att det räcker, men är nog snart halvvägs iaf. Det där kontot som jag började på när jag slutade tvåan och har fortsatt med i vad som känns som en halv evighet.




Boende, jobb, NI-nummer och bankkonto.
Ramsan som är inristad någonstans i min hjärna.
Överlevnadskoden.

Jag vill dit nu!
Stark saknad!

Och nej bilden har inget att göra med just de lägenheter jag är intresserad av.. hehe.

Jag känner mig som titeln. Vet inte vad det är för fel men sedan jag fick de nya tabletterna har mina matvanor blivit helt fucked up. Jag blir jättesnabbt vrålhungrig.. alltså verkligen "måste ha mat nu annars dör jag"!
Men efter tre fyra tuggor blir jag istället helt uppsvälld. Trodde först det var att jag bara kände mig väldigt mätt men när jag kikade i spegeln så såg jag att jag får som en stor svältmagsbula. Efter ett tag lägger den sig men istället så spyr jag o mår jättedåligt samtidigt som jag känner mig som fylld ballong. Detta har pågått sedan nyårsafton då tabletterna började verka. Vad fan lixom..

Känslor är krångligt.
Därför tycker jag inte om dem. Men frågan är om det går att leva helt utan.
Fick iaf äntligen tag på ett par skor idag. Snygga klackisar! De fanns dock inte i min storlek, men med tjocka strumpor (det är ju faktiskt vinter på G) så passar de bra. Ska fota dem imorgon så ni får se.. nu är jag faktiskt på väg till sängs. Upp tidigt imorgon. BLÄ!

Hundupdate:
Fortfarande inget "klick"

Oh and btw:
Du förvirrar mig!

Jag är rädd för livet.

Fem ord.

Jag är så vansinnigt rädd.

Jag är rädd att mina drömmar aldrig kommer slå in.

Jag är rädd att om de väl gör det kommer jag se att mina förhoppningar var för höga.

Jag är rädd för verkligheten.



Vad har jag gjort?

Fy fan vad bra "secret diary of a callgirl" är!
Sitter här med en klar överdos fluoxetin och alvedon pumpande genom mig.
Saknar London. Verkligen så det gör ont. Saknar lukten, saknar husen, saknar människorna, saknar språket. De pitoreska bakgatorna, de stora torgen, parkerna och tunnelbanan!
Jag saknar mig!
När levde jag sist, levde på riktigt?!
När kände jag senast något.
Vad har jag för mening att ens gå upp på morgonen när ingen bryr sig?
Kan någon ge mig mening?

Jag frågade över meningen med livet.
"att veta att man är älskad"

ALL YOU NEED IS LOVE

Allt i min hjärna snurrar runt kärlek. Att vara eller inte vara.

Hur det kommer sig att ett förhållande alltid är starkare när man gått igenom något svårt och påfrestande.

Att orden "i nöd och lust" faktiskt betyder så mycket mer än vad folk inser.

Var det därför skilsmässor var ovanligare förr i tiden.. För att man respekterade "i nöd" mer än i dagsläget. Nuförtiden är det så lätt att låta allt ta slut, låta allt man kämpat för rinna ut i sanden.

Men sanningen är att inget förhållande kan vara perfekt, även om många påstår det. Man kan inte räkna med att två personer ska leva i exakt harmoni jämt. Alla får svackor, men det är också där som löftet om att stå vid varandras sida i nödens stund kommer in. Att härda ut även om man inte ser ljuset i andra änden av tunneln...

Man kan kämpa ensam, men är man två att dela på en packning, går resan mycket lättare.

Jag vill inte se det jag kämpat för rinna ut i sanden!

Tredje natten, minimal sömn, ingen mat.
Lever på tabletter.. antidepp, alvedon, sömnpiller... Blev nog lite för mycket av allt igår för kroppen har inte riktigt varit närvarande idag.
Joel håller mig flytande, Johanna får mig att ta andetag efter andetag.
Jag vill inte att det ska ta slut här.. tror inte jag klarar det.
För mycket känslor!
FUCK!

am i not good enough for anyone?

I think i just broke.
Fuck!

Jag saknar Björn. Så enkelt är det.
Min deppfria mysnalle.
Lite speciellt mycket nu när jag sitter i min lilla lägenhet. Han är nog den enda som inte visat intresse av att komma hit och kika hur det ser ut. Men förr eller senare ska jag dra hit honom. Det här är ju det som för tillfället gör mig lycklig. Vill dela med mig av lyckan med någon, men Johanna är far away, och det är Björn med, fast inte kroppsligt.
Och sen lite extra extra mycket saknad för att det just idag är halvårsdag för oss.
Jag är sådär äckligt töntig så jag på något sätt kommer ihåg sånna dagar. Och de kommer alltid betyda lite extra mycket för mig. Jag tror att det är just sånna tillfällen till lite exta mys, eller varför inte bara göra en speciellt god middag tillsammans, som håller ihop ett förhållande, vrider ifrån lite av det vardagliga, sätter guldkant på tillvaron så att säga.
För att vara ärlig skrapade jag ihop lite pengar och köpte extra snitsiga underkläder dagen till ära.
Tyvärr är den enda som får se dem jag själv... men de är väldigt snygga.
Är jag den enda själen i världen som fortfarande får lite härligt magpirr när en lite större dag närmar sig?
Om jag är det ska jag klänga fast vid den känslan ännu hårdare. Även om jag får fira ensam så kanske det drar upp mitt humör en nivå.
För hur det nu än är kommer jag alltid vara den typen av flicka som nästan spricker av glädje varje gång hon får rosor, som rodnar varje gång kärleken viskar sweet nothings i hennes öra, och lyser upp av lycka varje gång han tar hennes hand på stan.

"Att visa sin svaghet
kräver stor styrka
Att erkänna sin feghet
kräver stort mod"

Erik Sjödin

Jaha, så är man här igen då. Skulle egentligen varit i Örebro, men saker blir inte alltid som man har tänkt sig. Eller som man hade önskat.
Så, för några dagar sedan bad min lilla mamma mig att komma över och träffa kusinerna. Visst tänkte jag, det skulle väl bli roligt att se lite släkt. Jag har ju inte hört talas om dem sen jag var fyra år så jag satte mig på ett tåg o tuffade iväg till örebro. Fyra timmar senare och efter lite väntan på station o mycket släpande av väskor fick jag reda på att jag inte skulle bli hämtad utan beställa taxi. Okej det va inte första gången något sådant hänt. Väl framme fick jag en väldigt snabb kram av mamma, och that's that. Jag hade ingenstans att ställa mina saker då hon gett bort mitt rum till kusinerna, men det kunde jag väl ockå acceptera. Anyway, nu har jag sett dem, och de har sett mig. Mamma förevisade mig som ett jävla cirkusdjur medan hon babblade på med ord jag aldrig förstått, och de svarade på samma oförståliga sätt. Ingen engelska kunde utbytas då ingen av de båda kusinerna fått lära sig det i skolan. Förlamad stod jag där o undrade hur i hela friden jag skulle kunna lösa språkproblemet. Mamma tolkade inte direkt utan började istället prata på det okända språket med mig med, som om hon hade glömt att jag aldrig varit i närmare kontakt med det.
Cirkusförevisningen pågick en timma eller mer, följde efter mig, drog i håret, kläderna o babblade på. Så what, jag ser lite annorlunda ut, det kan jag medge, men hon har sett mig innan, och eftersom hon gjorde en så big deal av det blev kusinerna lite osäkra på det hela.
Jag sa åt henne att sluta prata okända ord med mig.
Då slutade hon prata alls.
Istället gick hon in till kusinerna o bubblade glatt på med flickan i samlingen av två. Hon hade hittat den dotter hon ville ha. Blond, lite mullig, gillar modekläder, sola och som dessutom kan hon rätt språk.
Jag fick iaf min säng tillslut och kröp ner i den redan vid niotiden, stogråtandes.
Mamma var ute på promenad med kusinflickan, och kusinpojken satt o glodde på tv.
Hörde när de kom hem o började servera fika.
Mamma brukade alltid ha mat till mig, men nu fanns inget. Magen skrek men jag orkade inte direkt bry mig.
Hon kom in lite senare för att snabbt berätta att hon hade lite glas till övers om jag ville ha till lägenheten. Tackade och sa att jag inte skulle stanna hela veckan som tänkt utan att jag istället skulle åka direkt morgonen därpå. Fick svaret "Jaha" och sen gick hon.
Gick snabbt att ta sig ner till tågstation igen, hade ju inte ens hunnit packa upp. Fyra timmar tåg igen. Underbart...

Mamma har inte hört av sig sedan dess. Och jag har inte gett mig på ett försök att kontakta henne. Hon har en ny dotter. Kanske att hon kommer ihåg mig igen när kusinerna åkt hem och hon står där utan barn igen. Och det hemska är att jag gång på gång kommer hoppas och tro att hon faktiskt vill träffa mig när hon ringer. Att jag gång på gång kommer sätta mig på tåget, och hoppas på att få lite kontakt med den kvinna jag kallar mamma.

Säger bara tack o lov att det går relativt snabbt att åka till Björn. Fick lite annat att tänka på helt enkelt även om jag storgrät i mörktret efter att jag lagt mig, då tankarna återigen bubblade upp.

Så idag har jag kurerat mitt sårade hjärta. Med bra musik och nagellack.
Och tack pappa, du visar gång på gång hur mycket du älskar mig! Tack för att du finns kvar och tack för allt du gjort för mig genom åren! Du förtjänar mer än det du har!




"I want somebody to share
Share the rest of my life
Share my innermost thoughts
Know my intimate details
Someone wholl stand by my side
And give me support
And in return
He'll get my support
He will listen to me
When I want to speak
About the world we live in
And life in general
Though my views may be wrong
They may even be perverted
He'll hear me out
And wont easily be converted
To my way of thinking
In fact He'll often disagree
But at the end of it all
He will understand me"

Ojoj, vilket långt inlägg det här blev. Isch!
Oh btw så tog jag bort flyttbloggen. Sönderstressad redan som det är. Sorry till er alla läsare.

Ah well, det var ett tag sedan, har varit på villovägar rätt länge, men inga direkt dåliga sådana.

Förra helgen var det en festival i 8 bitar. Älskling spelade, publiken var galen, träffade massa trevligt folk. Mycket lyckat med andra ord! Även om vissa saker självklart var mindre lyckade, aldrig kul när man ska behöva känna sig obekväm bland vissa människor. Jag vill bara le och vara vän med alla, men vad gör man när det inte är välkommet?

Jaja, sen dess har jag varit ute med Björn i hans föräldrahem o suttit barnvakt åt tre vovvar och en katt. Eller suttit och suttit.. vi sitter barnvakt fortfarande, fast just ikväll har jag en liten paus från alla vovvar, sitter hemma i min ensamhet och vill inte alls vara här längre.

Jag och pappa hade ett "jag måste prata med dig"-samtal... vilket slutade i att det är ett upprört hav inuti mig med blandade känslor.

Tryggheten rasar sakta samman.

Snälla jag behövde verkligen inte höra sådana saker just nu.

Orkar inte riktigt gå in på vad det är än, men det dyker nog upp.. när havet stillat sig så jag åtminstone kan skilja på mina känslor.

Under tiden spelas "achtung achtung alarm" så högt det bara går från högtalarna, grannarna får hata mig så mycket de vill, måste få gömma mig lite i musiken, måste hitta ett tryggt hörn i allt trassel.

Det känns äckligt i magen, jag är osäker och rädd. Vad gör det här huset med mig?
Undrar om älskling kommer, eller om han ens saknar mig, kanske är det bara jag som känner mig ensam.
Sitter med en halvtom flaska vodka brevid, funderar på att kanske lägga mig i badet, eller bara spela onlinespel tills jag stupar av trötthet.. vill inte att det ska sluta som igår då jag grät mig till sömns igen. Klarar inte av ensamheten just nu! Vet att det är jättelöjligt, vet att jag bara klagar för tillfället, men det är bara för mycket som händer.

Jag behöver en varm famn.. o lite mer vodka.

Det var jävligt jobbigt igår, hårda röster och gråt drar fram minnen från djupet som man inte vill veta av.
Ville sticka direkt, bort.. bara bort! Men stannade.. vet inte riktigt varför, men det gjorde jag.
Nästan lika jobbigt när jag vaknade, känslan låg lixom kvar. Varför får jag vetskapen av att bara vara i vägen, inte välkommen. Stick!
Har spänt mig så under natten, gör ont överallt, fast nacken är värst. Nacken och käken. Sen när jag väl kom iväg höll jag på att missa pendeln, fick springa som en galning o kom på precis sekunden innan tåget rullade iväg. Efter det hängde sig min Ipod, o utan musik vände jag mig till mitt psp bara för att upptäcka att batteriet var dött.
När jag efter mycket om och men kom hem var kylen nästan tom och på bordet låg en kallelse till psyk. Jävla skit! Jag orkar inte med det där igen. Jag vill ha en axel att gråta mot men är rädd. Jag vill inte ha de där starkare medicinerna, jag vill inte sitta i timmar o lyssna på någon jävla psykosnubbe som tror han vet allt.
Kom igem! Jag är stark!
Jag ska klara det här med!
Jag klarar iaf att hålla masken, skratta bort verkligheten!

Ringaren i Notre Dame på dvd-specialutgåva låg o väntade på mig i hyllan. Ett litet ljus i mörkret.
Nu ska jag begrava mig i gammal disneymagi... Ska bara hitta en nalle att krama om först, och lyssna lite mer på Frou Frou.

Ingen bra dag idag. Inte alls.

Vaknade av att pappa skickade ett mess: "farmor ligger på sjukhus".

Seriöst döden!! GE FAN I MIN FARMOR! Håller tummarna för att det är bättre imorgon.

Mamma ringde och sa att hon kanske har diabetes. Skulle faktiskt inte förvåna mig, men ända sedan det samtalet har jag blivit helt nojjig, bara det att sen jag kom hem vid fem tills nu (02.14) så har jag sprungit på toa minst sju gånger.

Sen av någon konstig anledning känner jag mig olycklig... Riktigt olycklig. Visst inget kan bli perfekt.. men är det här verkligen rätt? Eller e allt jag gör bara ett spel för att verka normal?

Det var längesedan jag kände mig riktigt älskad! Eller är jag bara blind?!

Allting ändras så fort, svänger sakta in i de vardagliga banorna av tristess. Varje dag är den andra lik. Jag vill ändra mönstret, men kraften räcker inte till.

Vad är det jag gör för fel?

Just nu känner jag mig så jävla ensam. Instängt här, kunde inte åka iväg till tönt idag, han skulle iväg, och frågan är om jag kan åka imorgon istället, har ju knappast råd med tåg då bussen inte går på helger.
Fan!
Bara ge mig en lägenhet, snälla! En liten ful etta i slummen, whatever, jag behöver bara komma bort från det här.
Jag behöver kunna träffa människor utan att bli ruinerad, eller behöva åka halv fyra för att komma hem. Och ja, jag är desperat just nu.. och ja igen, jag är inne i en svacka.
Var på arbetsförmedlingen för första träffen med min nya handledare, han tyckte tydligen att jag utstrålade glädje och lugn, bra, då fungerar mina skådespelartalanger fortfarande. Fast de intensiva nysningarna förstörde en hel del. Är så otroligt förkyld. Räknade fjorton nysningar direkt efter varandra, rekord för mig, hjärnskakning för huvudet.

Klockan är halv två och natten är äckligt tyst.
Sitter inloggad på msn och väntar på att ännu en ensam själ ska komma in där, så vi kan vara ensamma tillsammans. Fan, jag är så patetisk som sitter här och tycker synd om mig själv. Måste hitta min "happy smile"- mask och sätta på den igen, även om det inte heller är det bästa. Näsan rinner, måste snyta mig... Dumma förkylning!

Nattens tilltugg är pocky, hittade en oöppnad ask med smak av jordgubbar, Kom till att fundera om det finns något tråkigt test att fördriva tiden med under sökordet "pocky". Självklart! Det är ju internet baby!
Testet utlovade att hitta vilken pockysmak som passar mig bäst.



Jag ska tydligen inte alls äta pocky.. intressant.

När ska någon rädda mig!