Fy fan vad bra "secret diary of a callgirl" är!
Sitter här med en klar överdos fluoxetin och alvedon pumpande genom mig.
Saknar London. Verkligen så det gör ont. Saknar lukten, saknar husen, saknar människorna, saknar språket. De pitoreska bakgatorna, de stora torgen, parkerna och tunnelbanan!
Jag saknar mig!
När levde jag sist, levde på riktigt?!
När kände jag senast något.
Vad har jag för mening att ens gå upp på morgonen när ingen bryr sig?
Kan någon ge mig mening?