Känslan av att vara glad försvann oroväckande fort. Den här berg och dal-banan är otroligt frustrerande.
Ska ringa psyk igen på tisdag, vilket jag inte ser fram emot.
Hundsökandet håller fortfarande i sig dock, mitt lilla ljus i mörkret. Har ringt på ett par potensiella vovvar men inte riktigt bestämt mig. Det måste ju lixom.. "klicka". Har redan börjat kika ut småsaker till Den iaf.. (Den med stort "D")
Det är fortfarande chihuahua som ligger närmast hjärtat, även om jag måste medge att jag e lite rädd att jag råka trampa på den lilla miniatyren. Men det är den rasen som faktiskt kommer passa både mig och min livsstil bäst.
(Random bild från nätet.)



Fick tillbaka mitt stativ idag. Fotolusten har kommit tillbaka lite, även om jag fortfarande inte kan ställa mig framför linsen. Mitt hår är ... gräsligt! Frisören ska jämna ut det nästa vecka, sen lär det vara redo för steg två. Hoppas jag! Längtar så tills det är klart och den nya färgen är fixad! Det kommer bli en klar självboost för mig!

Slumrade till innan, drömde att jag var i London.
Saknaden sitter där som en betongklump i bröstet.
Tror jag råkade lämna en bit av mitt hjärta bland de ojämna gatustenarna.



Darling.. I miss you.

"Somehow I always end up falling over me
And one day
I woke to find
The future had no place
for me..."

"...Does anybody feel
the way I do?
Is there anybody out there?"

Är inne i en VNV nation-period. Örongodis!
Känner mig förövrigt lite gladare idag. Och om en liten stund får jag besök.

Btw.. varför säljer de redan julsaker i affärerna? Och varför fan har de redan fixat julbelysning på gatorna?

Armarna pumpar av mjölksyra.
Sen jag hamnade i någon extremperiod av deppighet har jag tränat som en galning. För att få bort tankarna på annat.
Men hemma i min ensamhet är det svårt.
Snart kommer min favorithögtid.
Vad fan ska jag göra då?
De senaste åren har jag varit med Jojjo. Karvat pumpa, tagit långpromenad i höstmörkret iklädda kostymer och tittat på skräckfilm efter skräckfilm. Men vad ska jag göra nu?
Känns som att jag kommer sitta ensam och.. ja? Göra vad?

Hunden jag stod i kö för blev såld till människan precis före mig. Fuck >.<'
Nu blir det till att leta igen.

Tror livet verkligen hatar mig för tillfället.

Jag är rädd för livet.

Fem ord.

Jag är så vansinnigt rädd.

Jag är rädd att mina drömmar aldrig kommer slå in.

Jag är rädd att om de väl gör det kommer jag se att mina förhoppningar var för höga.

Jag är rädd för verkligheten.



Vad har jag gjort?

Fy fan vad bra "secret diary of a callgirl" är!
Sitter här med en klar överdos fluoxetin och alvedon pumpande genom mig.
Saknar London. Verkligen så det gör ont. Saknar lukten, saknar husen, saknar människorna, saknar språket. De pitoreska bakgatorna, de stora torgen, parkerna och tunnelbanan!
Jag saknar mig!
När levde jag sist, levde på riktigt?!
När kände jag senast något.
Vad har jag för mening att ens gå upp på morgonen när ingen bryr sig?
Kan någon ge mig mening?