Pojken är sjuk och jag sitter ensam, hungrig och kall i soffan.

Eller riktigt ensam är jag ju inte, för nu fick jag en liten blöt puss på handen, som en påminnese om att "Jag är faktiskt här vid din sida, och jag tänker inte lämna den".
Tack skyarna för Bianca säger jag bara! Hon är verkligen bäst på att ge sällskap och tröst när det behövs. Vad vore jag utan henne egentligen?
Vill nog inte ens tänka på det.

Vovvekärlek ♥