Idioten som kom på det här med migrän borde dö.

Japankonventet inställt för min del. Fast inte är jag glad för det även om jag aldrig blivit helt pepp på det.

Ibland känns det verkligen som livet motarbetar en. Borde det inte vara tvärtom.. Jag menar mitt liv skulle ju inte existera om inte jag fanns, eller? Då borde väl jag och livet samarbeta bara för att få ut så mycket som möjligt av det hela. Låter jävligt knäppt men det känns som att jag slåss med mitt eget upplagda liv för att vi båda drar åt olika håll.

Farmor ringde innan, hon tycker jag ska flytta tillbaka till Örebro, och jag måste erkänna att det är lockande. Där hade jag möjligheter att lätt resa omkring, samt jobb som gav relativt bra pengar. Dessutom är det lättare att hitta lägenhet där än i Göteborg.

Vad är det då som håller kvar mig här?

Jag måste erkänna att jag är lite förälskad i Göteborg, även om det är långt ifrån samma känsla som London, men kärleken till en stad kan väl inte hålla mig kvar?

Kanske är det så att jag vet att om jag skulle återvända till Örebro skulle jag återigen hamna på den ensamma rutan. Jag känner verkligen ingen där, bortsett från expojkens vänner, och det är mindre lockande.

Dessutom har ju andra personer på kort tid fått stor betydelse för mig.. På ett sådant sätt att jag inte vill vara med om de långa perioderna utan varandra som jag vet skulle uppstå om Örebro kom tillbaka in i bilden.

Men jag behöver ett jobb!

Och det snabbt.

Lättare sagt än gjort.

Fan.